Ja just det... jag skulle spinna vidare på hur det känns när saker går fel. Den här dagen är ett exempel. Vi sa hej då uppe vid fyren och körde sedan ner mot Mölle. När vi når byn kör de i bilen bakom oss av ner mot Mölle medan vi fortsätter hemmåt. Jag klagar lite och säger "amen, vi skulle ju äta fisk..." med min mest gnälliga röst. Mamma, som kör, blir helt förvirrad och säger "jaha jaa, just det... ojdå" och tanterna (som normalt sett är väldigt trevliga men kan gå en på nerverna ibland) säger "jaja, vi kan ju köpa mat hemma". Och i mitten sitter jag och känner besvikelsen skölja över mig. 1. jag var otroligt hungrig, 2. det är så gott, 3. vi hade pratat om hur vi skulle sitta i hamnen och kolla på havet och höra fåglarna och ja... det var ju bara så. Haha, det är så sjukt hur besviken man kan bli för småsaker. Det var ju ingen stor grej egentligen men just i den situationen kändes det så... det blev bara helt fel allting. Dessutom, det som ytterligare strödde salt i såren var ju att de andra, DE fick minsann göra det. Jag kände mig som en litet barn, avundsjuk och ville bara gråta, lägga mig på golvet och skrika "meeeeen det är inte rättvist"!!!. Men eftersom jag är en väluppfostrad 26-åring så avstod jag och svalde en extra gång och försökte att inte slå på min stolsgranne som så glatt sa "men det spelar ju ingen roll blablabla..." JO det gör det :)

Det är roligt med känslor och sånt man känner som egentligen inte är "rätt" och som man rent tankemässigt kan styra men då känslorna bara galopperar iväg utan kontroll. Har upplevt den känslan av missnöje i situationer där man _vet_ att det inte är så farligt egentligen men det bara kommer ändå. Det är häfigt med känslor... vad tråkigt (fast kanske lite enklare) det hade varit utan!