På bara några dagar känns det som att världen blivit helt sne. Så mycket vi tar för givet som att umgås, röra oss bland folk, flyga och resa körs och tvärs har på bara någon vecka blivit otänkbart. Italien är i karantän och nu avråds det till och med att åka till större städer i Sverige. Väla är folktomt och restauranger, hotell och butiker går på knäna. Vår planerade Floridaresa blåste vi av och det känns så trist att när vi nu hade ett sånt guldläge tajma det med en av de största kriserna i senare tid.

 

Så tragiskt för alla som kommer att drabbas av det här, oavsett om det är av själva viruset eller följderna av det som kommer innebära att så många människor förlorar jobb och försörjning. I och med mitt yrkesval sitter jag väl ganska säkert men även vi märker stor skillnad, vi ska inte ha några möten och regler som varit stenhårda luckras nu upp. Vi har också för första gången aktiverat vår krisgrupp efter att en medarbetare blivit smitad och det blir såklart stora konsekvenser om många blir smittade samtidigt. Att arbeta utifrån krisplan och aktivera krisledningsgruppen är ju i sig ganska spännande och har inte gjorts tidigare under min tid där. Men det är svårt, samtidigt som vi ska skapa lugn så ska vi inte heller vara nonchalanta. Extra städning och handsprit, möjlighet till hemarbete och inställda möten är några sätt att försöka begränsa spridningen och för att försöka hålla verksamheten gående även om många skulle bli smittade... 

 

Ja herregud, vem kunde tro att vi skulle hamna här våren 2020?